Hatar att mitt nätverk suger.

Fucking jävla Telia:(
Hatar är ett starkt ord men det är det enda rätta i det här tillfället.
Mitt nätverk går upp och ner som en sex-åring på en studsmatta... Och när det väl är uppe så går det så otroligt långsamt att jag skulle kunna odla skepparkrans innan mitt Fable har laddats klart.
Och ovanpå det så är ju inte min dator det stabilaste som finns heller..
Den känner av en av mina sex USB-portar och det är en jäkla gambling att använda den så jag kan inte dra in bilder till datorn att sitta och leka med och kan inte få in ny musik på mp3n eller något skoj alls:(
Och ovanpå detta så har min dator bestämt sig för att bojkotta följande saker: VLC, jetAudio, WindowsMediaPlayer, MSN, min viruella SCSI-driver, MSPaint och sist och det absolut värsta: MSRöj :'(
Det är så att man vill gråta egentligen:/



Nog med klagomål nu faktist, iallafall för stunden, har vart en bra dag idag faktist!
Det sitter man och avrundar med en kanna te, lite kakor, Budgie Squawk i LP-spelaren och en massa rökandes i fönstret.
I helgen blir det förhoppningsvis att träffa Johan, och så blir det fest förstås!
Så, nu ska jag återgå till mitt och sen se om jag lyckas sova lite!

Natti!

Sounds worse than it is..

Det vart tokigt länge sen jag ens funderade på om jag orkade skriva något som kändes värt tiden det tar...
Jag förstår inte riktigt vad det är med mig, jag har ingen lust, ingen ork, till någonting.


Det finns så många måste nu, så jäkla mycket viktigt att göra men vad gör man då när det inte finns någon som helst chans att ens kunna påbörja dem?
Jag behöver ett jobb.. Men inte fan får jag anställning! De få jobb jag kan söka blir jag nekad för att jag inte har fullgod gymnasie-kompetens. Och inte fan finns det någon chans att läsa upp de ämnena som behövs heller, inte än på ett år iallafall.


Jag vet inte. Det är så svårt just nu.
Allting bara försvinner, och jag vet inte ens om jag bryr mig längre.
För varje dag blir jag mer och mer av det jag hatar.
Jag blir som alla andra.
Jag trodde jag skulle kunna lyckas gå igenom livet som mig själv, en helt vanlig kille.
Helt vanlig, men speciell på mitt eget vis.
Stark.
Men verkligheten har tagit ifrån mig möjligheten OCH viljan att göra det.
Jag menar, hur mycket finns det att hämta för mig egentligen?
Eller snarare, vad av det som finns att hämta skulle jag kunna plocka?

Jag kämpar för mitt eget liv. Anfallen kommer bara oftare och oftare, medicinen hjälper knappt alls känns det som.
Och även om jag sen länge kommit till ro med vetskapen om att jag inte kommer bli gammal, så tär det något så otroligt på mig..
Men ingen ser, alla blundar, vänder sig om..
Dom vill inte se, dom orkar inte bry sig..
Men det gör ingenting.
Jag vill klara mig själv.
Kunde jag inte det så vore jag inte mer.



Ensamheten är inte så illa, iallafall inte när man inte har något val och är på tok för apatisk för att orka bry sig