Hatar att mitt nätverk suger.

Fucking jävla Telia:(
Hatar är ett starkt ord men det är det enda rätta i det här tillfället.
Mitt nätverk går upp och ner som en sex-åring på en studsmatta... Och när det väl är uppe så går det så otroligt långsamt att jag skulle kunna odla skepparkrans innan mitt Fable har laddats klart.
Och ovanpå det så är ju inte min dator det stabilaste som finns heller..
Den känner av en av mina sex USB-portar och det är en jäkla gambling att använda den så jag kan inte dra in bilder till datorn att sitta och leka med och kan inte få in ny musik på mp3n eller något skoj alls:(
Och ovanpå detta så har min dator bestämt sig för att bojkotta följande saker: VLC, jetAudio, WindowsMediaPlayer, MSN, min viruella SCSI-driver, MSPaint och sist och det absolut värsta: MSRöj :'(
Det är så att man vill gråta egentligen:/



Nog med klagomål nu faktist, iallafall för stunden, har vart en bra dag idag faktist!
Det sitter man och avrundar med en kanna te, lite kakor, Budgie Squawk i LP-spelaren och en massa rökandes i fönstret.
I helgen blir det förhoppningsvis att träffa Johan, och så blir det fest förstås!
Så, nu ska jag återgå till mitt och sen se om jag lyckas sova lite!

Natti!

Sounds worse than it is..

Det vart tokigt länge sen jag ens funderade på om jag orkade skriva något som kändes värt tiden det tar...
Jag förstår inte riktigt vad det är med mig, jag har ingen lust, ingen ork, till någonting.


Det finns så många måste nu, så jäkla mycket viktigt att göra men vad gör man då när det inte finns någon som helst chans att ens kunna påbörja dem?
Jag behöver ett jobb.. Men inte fan får jag anställning! De få jobb jag kan söka blir jag nekad för att jag inte har fullgod gymnasie-kompetens. Och inte fan finns det någon chans att läsa upp de ämnena som behövs heller, inte än på ett år iallafall.


Jag vet inte. Det är så svårt just nu.
Allting bara försvinner, och jag vet inte ens om jag bryr mig längre.
För varje dag blir jag mer och mer av det jag hatar.
Jag blir som alla andra.
Jag trodde jag skulle kunna lyckas gå igenom livet som mig själv, en helt vanlig kille.
Helt vanlig, men speciell på mitt eget vis.
Stark.
Men verkligheten har tagit ifrån mig möjligheten OCH viljan att göra det.
Jag menar, hur mycket finns det att hämta för mig egentligen?
Eller snarare, vad av det som finns att hämta skulle jag kunna plocka?

Jag kämpar för mitt eget liv. Anfallen kommer bara oftare och oftare, medicinen hjälper knappt alls känns det som.
Och även om jag sen länge kommit till ro med vetskapen om att jag inte kommer bli gammal, så tär det något så otroligt på mig..
Men ingen ser, alla blundar, vänder sig om..
Dom vill inte se, dom orkar inte bry sig..
Men det gör ingenting.
Jag vill klara mig själv.
Kunde jag inte det så vore jag inte mer.



Ensamheten är inte så illa, iallafall inte när man inte har något val och är på tok för apatisk för att orka bry sig

En helt vanlig dag..

Faktist...
Det här är en helt vanlig dag.
Sure, jag fyller 19 idag, men vad gör det för skillnad med någonting?
Allting kommer vara som det var dagarna innan.
Visst har det börjat som en bra dag, men jag har en gnagande känsla av att något kommer gå så fel idag. Jag hoppas att det inte blir så, jag vill att det här ska bli den första bra dagen på...ja, det känns som en evighet sen något bra hände egentligen.

Nu ska jag ta och dricka lite vatten och sen krypa till kojs, vi syns när det dagas.

Repo! - The Genetic Opera

"In the year 2056 - the not so distant future - an epidemic of organ failures devastates the planet. Out of the tragedy, a savior
emerges: GeneCo, a biotech company that offers organ transplants, for a price. Those who miss their payments are scheduled for
repossession and hunted by villainous Repo Men. In a world where surgery addicts are hooked on painkilling drugs and murder is
sanctioned by law, a sheltered young girl searches for the cure to her own rare disease as well as information about her family's
mysterious history. After being sucked into the haunting world of GeneCo, she is unable to turn back, as all of her questions will
be answered at the wildly anticipated spectacular event: The Genetic Opera."




FYFAN!


Vad Jag älskade den här filmen. Helt otroligt underbar...
Jag kan inte finna ord för att beskriva hur otrolig den är.
Helt klart ett måste!
En musikalisk film, en blandning av "Rocky Horror Picture Show" och "Bladerunner", lite serieklipp och ljus-/färgsättningar som för tankarna tillbaka till "Sin City" och en lite "Sweeny Todd"-aktig gothar-känsla över det hela...
Helt underbara skådespelare, alla väldigt duktiga sångare/sångerskor.
Gah, det blir bara fel att försöka berätta, SE DEN, det är allt jag har att säga!

Det här är fan inte friskt...

Det kan helt enkelt inte vara det...
Jag sover inte längre av någon anledning, och det känns verkligen inte bra.
Dock ger det mig tid till att göra en jäkla massa annat och det är jag väldigt glad över.
Den här natten har spenderats med att göra klart programmerings-uppgifterna för veckan,
och senare har jag bara suttit och skissat lite och väntat på att solen ska gå upp...det är snart det.

Det borde inte få vara så här...

Klockan är nu 05.05 och jag börjar diktera min första blogg.
Jag kan inte påstå att jag förstår varför egentligen, Kanske är det mest för min egen skull.
En tillflyktsort jag väljer i den anonymitet man bara finner på internet.
Ett sätt att få ur mig alla mina tankar, alla mina idéer utan att behöva få det kastat tillbaka mot mig.

Jag har inte sovit mer än ett par timmar på de senaste fyra dygnen. Det tär så mycket på kroppen och sinnet, men ändå så kan jag inte somna när jag väl lägger mig i sängen.
Jag ligger bara där och stirrar upp i taket. Jag minns hur du brukade vara bredvid mig när jag mådde såhär, jag minns hur du brukade få mig att må bättre, få mig att vilja fortsätta.
Du finns inte kvar längre, du har övergivit mig. Och jag kan verkligen inte förstå varför.
Varför det blev såhär...


Jag vill ha mitt liv tillbaka! Jag vill kunna andas utan att kvida av smärta. Jag vill kunna slappna av och må bra. Jag vill kunna leva mitt liv igen, men det går inte.
Mitt liv som jag har levt har dött nu.
Det här är bara början...
Jag hoppas så innerligt att jag kan trivas med vad som kommer, och att jag kommer att finna ro snart.
För ett nytt liv står för dörren, jag undrar vems det är...