Det borde inte få vara så här...

Klockan är nu 05.05 och jag börjar diktera min första blogg.
Jag kan inte påstå att jag förstår varför egentligen, Kanske är det mest för min egen skull.
En tillflyktsort jag väljer i den anonymitet man bara finner på internet.
Ett sätt att få ur mig alla mina tankar, alla mina idéer utan att behöva få det kastat tillbaka mot mig.

Jag har inte sovit mer än ett par timmar på de senaste fyra dygnen. Det tär så mycket på kroppen och sinnet, men ändå så kan jag inte somna när jag väl lägger mig i sängen.
Jag ligger bara där och stirrar upp i taket. Jag minns hur du brukade vara bredvid mig när jag mådde såhär, jag minns hur du brukade få mig att må bättre, få mig att vilja fortsätta.
Du finns inte kvar längre, du har övergivit mig. Och jag kan verkligen inte förstå varför.
Varför det blev såhär...


Jag vill ha mitt liv tillbaka! Jag vill kunna andas utan att kvida av smärta. Jag vill kunna slappna av och må bra. Jag vill kunna leva mitt liv igen, men det går inte.
Mitt liv som jag har levt har dött nu.
Det här är bara början...
Jag hoppas så innerligt att jag kan trivas med vad som kommer, och att jag kommer att finna ro snart.
För ett nytt liv står för dörren, jag undrar vems det är...