Faktist... Det här är en helt vanlig dag. Sure, jag fyller 19 idag, men vad gör det för skillnad med någonting? Allting kommer vara som det var dagarna innan. Visst har det börjat som en bra dag, men jag har en gnagande känsla av att något kommer gå så fel idag. Jag hoppas att det inte blir så, jag vill att det här ska bli den första bra dagen på...ja, det känns som en evighet sen något bra hände egentligen.
Nu ska jag ta och dricka lite vatten och sen krypa till kojs, vi syns när det dagas.
"In the year 2056 - the not so distant future - an epidemic of organ failures devastates the planet. Out of the tragedy, a savior emerges: GeneCo, a biotech company that offers organ transplants, for a price. Those who miss their payments are scheduled for repossession and hunted by villainous Repo Men. In a world where surgery addicts are hooked on painkilling drugs and murder is sanctioned by law, a sheltered young girl searches for the cure to her own rare disease as well as information about her family's mysterious history. After being sucked into the haunting world of GeneCo, she is unable to turn back, as all of her questions will be answered at the wildly anticipated spectacular event: The Genetic Opera."
FYFAN!
Vad Jag älskade den här filmen. Helt otroligt underbar... Jag kan inte finna ord för att beskriva hur otrolig den är. Helt klart ett måste! En musikalisk film, en blandning av "Rocky Horror Picture Show" och "Bladerunner", liteserieklipp och ljus-/färgsättningar som för tankarna tillbaka till "Sin City" och en lite "Sweeny Todd"-aktig gothar-känsla över det hela... Helt underbara skådespelare, alla väldigt duktiga sångare/sångerskor. Gah, det blir bara fel att försöka berätta, SE DEN, det är allt jag har att säga!
Det kan helt enkelt inte vara det... Jag sover inte längre av någon anledning, och det känns verkligen inte bra. Dock ger det mig tid till att göra en jäkla massa annat och det är jag väldigt glad över. Den här natten har spenderats med att göra klart programmerings-uppgifterna för veckan, och senare har jag bara suttit och skissat lite och väntat på att solen ska gå upp...det är snart det.
Klockan är nu 05.05 och jag börjar diktera min första blogg. Jag kan inte påstå att jag förstår varför egentligen, Kanske är det mest för min egen skull. En tillflyktsort jag väljer i den anonymitet man bara finner på internet. Ett sätt att få ur mig alla mina tankar, alla mina idéer utan att behöva få det kastat tillbaka mot mig.
Jag har inte sovit mer än ett par timmar på de senaste fyra dygnen. Det tär så mycket på kroppen och sinnet, men ändå så kan jag inte somna när jag väl lägger mig i sängen. Jag ligger bara där och stirrar upp i taket. Jag minns hur du brukade vara bredvid mig när jag mådde såhär, jag minns hur du brukade få mig att må bättre, få mig att vilja fortsätta. Du finns inte kvar längre, du har övergivit mig. Och jag kan verkligen inte förstå varför. Varför det blev såhär...
Jag vill ha mitt liv tillbaka! Jag vill kunna andas utan att kvida av smärta. Jag vill kunna slappna av och må bra. Jag vill kunna leva mitt liv igen, men det går inte. Mitt liv som jag har levt har dött nu. Det här är bara början... Jag hoppas så innerligt att jag kan trivas med vad som kommer, och att jag kommer att finna ro snart. För ett nytt liv står för dörren, jag undrar vems det är...
